madeleinegardmo

snart är den här! tiden när man kan slicka på lyktstolpar, se någon hysterisk mamma stå och slita i sin unge som med ett skadeglatt flin sitter som ett frimärke mot den kalla metallen. Varför gjorde man så för? Vad var själv vitsen med att fastna, det gjorde ju ont så in o bomben vill jag minnas men det var lite som en magnet "flopp" så satt man som gjuten och i värsta fall var någon tvungen att hämta en kanna vatten att hälla mellan tungan och stolpen.

Nåja, igår blev det en promenad från tekniska med maria mot gamla stan, där gled vi in på ett café som hette "café Kladdkaka" (då tänkte jag på dig Marita av ngn anledning, tänkte att skulle du ha ett café skulle det ha kunnat heta café kladdkaka) där slöt även Mie, Calle, Linda, Emilie och Christoffer upp. Sedan skvallrade vi vilt om vår första tid här med TUIfly, vi kom ganska snabbt fram till att det glappas en hel del både här och där, både ris och ros.
Till vår stora sorg hade Calle bestämt sig för att sluta då han fått ett erbjudande om jobb som rekryterare som var för bra för att kasta i sjön hur somhelst. Vi kommer sakna dig Calle!
Satt där i flera timmar och diskuterade kabinvett och etikett, galna passagerare, snälla piloter och gamla häxor.
Sedan hemåt för att kurera det sista av sjukan här som sakta men säkert börjar falna. På söndag kommer jag vara 100% fit for flight.