madeleinegardmo

Jag vet att jag har trogna läsare här, följer min statistik slaviskt och inser att jag har en tapper skara läsare som följer denna blogg med intresse. Frågan är vilken typ av intresse, kanske är du någon som hittat hit genom kompis kompis eller så känner du kanske mig eller så är du en sån här som surfar runt på andras bloggar och snor idéer! Fast mina idéer är nog inte mycket att sno iof sig och inte gör jag något över det normala heller men det kanske är just det som lockar.
Att här sitter jag, 22-årig tjej i den jämtländska skogen och väntar på livet...
Jag väntar på att det ska bli lite mera spännande än ljummen latte och 2digestive choklad.
Varför gör man sådär som jag precis gjorde förresten? Förlöjligar sig själv lite, eller liksom nedvärderar sin tillvaro. (Okej, jag bönar och ber på mina bara knän att någon ska droppa en kommentar om att jag minsann har en fantastisk livsföring, en förebild för andra!;) )
En annan kanske mera konkret sanning är nog jantelagen, något vi svenskar blivit itutade sedan fosterstadiet, tro inte att du är något och gud hjälpe dig om du tror att du är bra på något.
Får flashbacks från bild-lektionerna på grundskolan, man jobbade tappert och idogt med en sned isbjörn i flera veckor. När den äntligen blev klar lektion 5 var man nästan tårögd av glädje över det man skapat och någon sa "gud va bra den blev!"  jag tittade bort och mumlade "Äh, den har ju helt sneda ögon och pälsen på benen blev inte bra heller så jag ritade dit lite djupsnö..."
Men innerst inne svällde det lilla 9-åriga hjärtat av stolthet och man vill bara skrika ut till hela världen att den här! Den här!  Den här isbjörnen har jag Madeleine Gardmo ritat, I rock!!!!

Isbjörnsfenomenet är något man bär med sig, varför kan man inte bara skaka av sig det och vara stolt och nöjd? Varför kan jag inte bara skriva att jag förstår att ni läser min blogg för den är så jävla bra!
I ROCK!!!


res dig! var stolt! :)