madeleinegardmo

mannen som kunde tala med kameler

Hemma igen. lite brunare, lite mera utvilad och med lite vidare perspektiv. Oman var väldigt spännande och underbart härligt semesterland! Flygturen dit var dock rena skämtet, vi som så nöjt noterat att vi skulle flyga med SAS, skönt då vet man iaf att man får någorlunda komfort. Om vi då anat. Med en liten skraltig Boeing letade vi oss ner till arabiska halvöns sydspets. Kabinchefen var ett kapitel för sig, såg ut som en vilsegången tågkonduktör som var ungefär lika smidig som en elefant i en husvagn. Det började på nedresan med att vi upptäckte att mammas bord saknande några skruvar och var väldigt instabilt så blotta tanken att balansera en matbricka på den var lite skrämmande. Jag påkallde därför percerns uppmärksamhet och sedan var det rena rama komedin. Hans stämma går i det närmaste att beskriva som "Fråga Bertil"-kopiering och när jag frågade om det möjligtvis skulle gå att laga bordet på ngt sätt så kliar han sig i huvudet får några bekymmrade veck i pannan hummar lite och jag frågar igen om han möjlitvis kanske har en skruvmejsel eller något så kan jag laga det kanske...då sägar han släpigt att han ska skriva upp att det är trasigt, jaha säger jag (för vad hjälper det oss) varpå han säger att det kanske kan komma en reparatör. I mitt stilla sinne undrar jag då var han ska komma ifrån där vid sitter på över tusen meters höjd eller skall han kliva på när vi mellanlandar på Cypern?
Nåja, efter några sömnlösa timmar med knäna inklämda i stolen framför kryddat med att "Bertil" kört in i min armbåge 3gånger med dryckesvagnen så mellanlandar vi då på Cypern, en av flygvärdinnorna som pratar exakt som Hey Baberiba Silvia, uppmanar passagerarna att försöka stanna kvar ombord medan vi tankar....Frågan är bara hur vi skulle kunna göra uppror och ta oss ut när det inte ens finns någon trappa att ta sig ned från planet?
När vi kommit iväg från Larnaca så förkunnar piloten stolt att vi kommer landa 2timmar tidigare i Salalah, den ekvationen får vi dock inte riktigt ihop när vi faktiskt kom iväg från Arlanda en timme sent...men piloten vidhåller stolt att det varit en ovanligt snabb flygning sen blir han dock tyst ett tag och har kommit till insikten att han glömt ställa om sin klocka......När vi sedan går in för landning skriker osmidige "Bertil" att alla ska kasta sig på närmaste stol för nu landar vi! lät mera som att det var en störtdykning vi hade att vänta!

såhär glad blir jag på semester!
Nåja, väl i Salalah slår värmen mot oss som en vägg, +35 grader och stekande sol. Min väska kom som vanligt sist rullande på bagagebandet som den alltid gör av någon outgrundlig anledning så väl inklämde längst bak i transferbussen tar vi oss till vårt hotell! Crown Plaza, ett stort förstaklass hotell alldeles invid stranden kantade av lummiga palmer och frodiga fruktträd. Här syns inte ett spår av Empty Quarters vars sandkorn och karga landskap vi betraktat från flygplansfönstret. Kilometervis med sandstrand och några enstaka solstolar blickar ut mot Indiska Oceanen. Flera gånger kunde man från solstolen spana på delfinerna som hade sina fiskestråk precis utanför hotellet. Hann också med att bada med barracudor, rockor och en massa små akvariefiskar.....En helt underbar strand och hur mycket plats som helst!

solen går upp när vi är ute på delfinspaning!

Första dagen var omansk tv på plats på stranden och jag upptäcker att jag blir filmad bakifrån härligt vinterblek, glåmig och det kändes inte som den ultimata beachlooken..så nu har man gjort sitt inträde på den omanska televisionen. En liten blundur hann jag med också när jag var på den lokala nattmarknaden, bad en kvinna där att jag skulle få fota henne, de hade nämligen en ganska speciell klädsel och det enda som syntes på dem var ögonen ungefär som ett brevinkast! Iaf jag laddar med kameran och självklart droppar jag kommentaren
-"Smile!!"...Smile, av alla ord till någon som bara har en glugg för ögonen. Kom ganska snabbt på att det där lät ju lite tokigt och börjar skratta så jag knappt kan stå. Huvva pinsamt!
Drottning av smidighet till er tjänst....


min vän kamelen
Nåja. I övrigt är Oman ett land med massa kameler och en mycket avslappnad attityd till livet. Det är väldigt hög arbetslöshet för ingen VILL jobba!! Men då kom sultanen på idéen att för varje gästarbetare från andra länder som anställs så måste man anställa en omanier, detta var dock ett intressant fenomen då man på de flesta ställen kunde se en människa som arbetade frenetisk och sedan en omanier som bara stod och såg tomt framför sig eller låg på trottoaren och sov och ordet skynda finns nog inte ens i deras ordbok.

Varning på stan!

"Brända brudar" (efter en dag i stekpannan)
M: (sjunger) I'm burnin' I'm burnin'..
S: vi borde spela in en film där vi bränt oss och ha den i bakgrunden.
M: Va?
S: Ja alltså med den i bakgrunden, burnin',,,
M: Vaddå Bernie??
S: ja Burnin' (med lite speciellt uttal)
M: Vaddå vad menar du, Bernie som i Flinta??
S: Han heter inte Bernie, han heter Barney!!!
M: jaha...hahahah


intelligensen flödar

Som ni förstår har vi väldigt givande dialoger jag och min lillasyster.

Fyndade massa saker, har köpt flera fina sjalar som jag mycket nöjt konstaterade att de kostar flera hundra här hemma samt 2 örngott som jag är ruskigt nöjd med. Mycket tjusiga, de ska få pryda mitt framtida hem.





från en klippa ser man långt

Hemresan var väldigt seg. tog oss exakt 23 timmar från det att vi åkte iväg från vårt hotell innan vi klev innanför dörren här hemma. Planet var först 1 timme sent från Oman, då deklarerade piloten att stoppet på Cypern skulle gå fort som attan, bara det att när vi kom dit stod vi först en timme. Sedan förkunnar piloten att han har en bra och en dålig nyhet. Den bra var att tankningen var klar och den dåliga var att vi inte fick lyfta på ytterligare 1timme då flygtornet på Arlanda var underbemannat. Toppen, vi missade alltså vårt tåg hem och fick åka hema senare för en summa som var löjligt hög och hamnade dessutom i Sundsvall så vår käre far fick hämta oss. Då var man ganska mör. En lite rolig händelse var dock på Arlanda, jag gillar ju det här med att trippa runt i klackar iaf på flygplatser för det klippitikloppar så fint och jag har anamattat att det är travel in style som gäller så jag gled runt med finess kring bagagebandet så gubbarna i medelåldern (enligt min mor fick ngt drömmande i blicken) sedan när våra väskor kom bröt jag dock förtrollningen med att kasta mig på bandet och liksom slungade upp väskorna på vår vagn så till och med min lillasyster såg lite chockad ut och enligt utsago såg jag mer eller mindre ut som hulken när jag gjorde det. Måste ha varit en adrenalinkick av stressen!! hahaha.


Nåja, här hemma är allt bra och igår fick vi besök av söta påskkärringar!

småkusinerna från Stockholm+ 2 lokala förmågor