madeleinegardmo

sitter och kollar på gamla bilder och vips vad hittar man, bilder på två brudar på Zakynthos! Gud så kul och ack så världsvan man var!
Kommer du ihåg Archie annso?

Det var på den tiden Von Dutch fortfarande var coolt och Boys of summer med DJ Sammy dunkade i stereon medan vi gjorde vårt bästa att berusa våra unga kroppar.

Man kom hem från semestern blekare och smalare än någonsin. Det kallar jag kvalitetssemester.

aj, tror jag sovit på ett mindre berg av kuddar för min nacke känns som hej nackspärr..Ugh, för er som inte är så insatta i ämnet har jag ngt av en mindre oregerlig och ibland lite problematisk nacke iaf i förkylningstider. En problematisk nacke investerade jag i vid Floridas Turn Pike körandes en Range Rover för några år sedan, där hamnade jag i en seriekrock där vi likt små dominobrickor kracshade in i varandra. Klarade mig ganska bra förutom denna minor nackskada då, bilen såg ut som ett parti plocke-pin fast det jag var mest oroad över i stundens allvar var mina prickiga sockar och att jag inte bytt om i stallet från ridbyxor till lite snyggare brallor.
Det roliga i det här var att jag glömt mitt körkort hemma så när polisen kommmit och börjat plocka uppgifter från alla stod jag där delvis i chock och delvis nervöst hoppande, vad gör man nu?
Jag tänkte att bäst man kör en fuling så jag håvar fram studentkortet jag har med mig och berättar med inlevelse att det är mitt körkort och människan tror mig. Det är jättelustigt men andra nationaliteter tror alltid på mig, japaner tex. de frågar alltid mig om att fota dem framför div. monument. Slår aldrig fel. När jag åkte till USA för att jobba fick jag inte ens någon stämpel i mitt pass, till sist bad jag om en när jag åkte över till Bahamas, någon ordning måste det ju vara!
Men förövrigt, hur agerar man som offer i en stor bilolycka?
Stå vid motorvägen iklädd ridkläder när en massa hunkar kör förbi, det är inte my cup of tea. Var faktiskt just det som jag såg som det största problemet just i den stunden. Att bilen, eller det som var kvar av bilen hängde på en bärgare, att jag ljugit för den amerikanska polisen, att jag inte visst var jag var...Det bekymrade mig inte alls lika hårt...

varför bekymra sig i onödan? Livet äro en fest.

Är inte det här den ultimata tungbilden? Att jag ser ut som en påse nötter kan ni ju ha överseende med.

What's on:

*grilla lite lax
*Ligga i soffan och äta popcorn.
*titta på svensk film och kanske ta en biltur genom skogen och lyssna på Carlene Carter.
*njuta av ensamheten på <500kvadrat. vem vet kanske bränner jag av en karaoke.

Hoppas ni andra har det kul på Stureplan!
Tack zalla för trevligt fika och tack mig själv för mitt nya Pilgrim-halsband.

Fredagar när man var liten? Hela dagen var en fest förutom kanske fm. i skolan då man alltid var tvungen att harva igenom ärtan pärtan piron eller ve och fasa en diagnos m. 3.ans tabell, efter besöket i matan infann sig dock alltid helgstämningen och lugnet. Var man gruppen som i ansvarshuset fått uppdraget att arrangera roliga timmen att axla så var man vid det här laget lagom upptrissad så det långa spikraka håret och den sneda luggen flaxade åt alla håll. I sin lilla stökiga ryggsäck som mamma så omsorgsfullt om vartannant packade om och ifrågasatte dess innehåll hade man klämt ner en Big Pack- glasslåda med chokladbollar som man hoppades att det inte skulle vara alltför stora smörklumpar i. Var så fallet så kunde man alltid skylla på att det var brorsan som bakat för jag hade ju faktiskt suttit och kollat på rederiet kvällen innan, och har man en liten crush på intendent Tony så borde ju det vara en godtagbar ursäkt.
Hursomhelst, dags för roliga timmen! Jag var oftast som alltid i en mycket kreativ grupp, vi brukade ha olika tv-program och för att riktigt återskapa den reella situationen så var vi ju tvugna att ha kameramän. Ni vet annars syns det inget där hemma i rutan! Så det föll ju sig som så att jag och en kille alltid utnämde oss till programledare för vi var ju helt enkelt roligast! resterande medlemmar i gruppen fick vara kameramän och kanske ett reklaminslag. Kameraman är förresten ett storstilat uppdrag då fick man åla sig fram mellan bänkarna för att få de perfekta vinklarna, detta med en gigantisk orange kudde på axeln (eller kudde och kudde, det är ju självklart en kamera vi pratar om!) att som liten tanig 10-åring vingla runt med en kudde storlek big-size på axeln och samtidigt med finess föra sig i rummet är ingen lätt uppgift!
Programledaruppdraget tog jag alltid på största allvar, medan publiken mumsade chokladbollarna med för mycket
smör avhandlade vi där i programledarduon allehanda ämnen och vår lärare nickade instämmande fast han säkert inte förstod hälften...som när vi med långkalsonger på huvudet sjöng galenskaparnas "vi ska ställa upp med både själ och kropp, hela världen blir till en bodyshop" då undrade han nog var han hamnat.

När roliga timmen led mot sitt slut fick man 20min rast och sedan var det dags att ha klassråd. Där skulle veckan avhandlas och klagan framföras. Den eviga frågan om varför varför alla klasser sprang till matan samtidigt och varför varför måste vi jämt sälja saker till klasskassan, kan vi inte ha disco istället?

När dagen äntligen var slut så var det då dags att åka hem, underbara fredag innebar ju inte bara ledighet utan också godis, chips och disney-dags och kanske "sikta mot stjärnorna". Det var livet det, ligga där i soffan med sin strumpebandssnok runt halsen och inte fundera på nåt.
Helgen var evighetslång.

På Ísland med mina träningshästar. Fint ramad av ellenor!
Känner pirret i magen när man närmar sig ett gäng hästar som inte haft människor närmare inpå sig än på lagom flyktavstånd. Att dessa sedan efter 1 månad kommer fram självmant för att hälsa är en fantastisk känsla!